Om doktorspromotioner

Vid promotionen den 3 juni 1752 ”erhöll Johan Lindhult välförtjänt doktorsheder”. Lindhult var född i Örebro 1718. Han blev student 22 oktober 1741 och skrevs in vid Nerikes Nation. Han var en av Carl von Linnés många lärjungar och disputerade 1752 på en avhandling med titeln ”Dissertatio de materia medica in regno lapideo”. Lindhult avled 1770. En av hans beundrare, boktryckaren Lorentz Magnus Höjer (1726-1788), skrev ett mycket speciellt hyllningskväde:

Sen du med vett och hjälpsam hand
Så mången usling frälst ur nöden,
Och givit hopp om liv ibland,
Där man förut väntat döden;

Sen du en grundad kunskap fått,
Den Du redan lärt att bruka,
Ej i de Lärdas Salar blott,
Men ock till båtnad för de sjuka;

När Du en slav för andras väl
Med föga vinst den usla frälsar;
Då följer: att man Dig med skål,
Din DOCTORS HEDER värdig hälsar.

Hit samlens sjuka, söken här
En DOCTOR både lärd och giller,
En hjälp som allmänt prövad är,
Och inga liv på prov förspiller.

Till rum bland vittförfarne Män,
Av hjärtat jag Dig önskar lycka,
Till Heders-märket, Värde Vän;
Som skall Din vittra hjässa smycka.

Av namnet som Du bära får,
Du själver föga förmån lånar,
Med större skål jag tror och spår,
Att du till Namnets Heder tjänar.

Dock gör mig ont att innan kort
Min hälsas skyddsmur från oss skiljes;
Jag vet Du tänker resa bort!
Men, käre, gör mig ett till viljes:

Att Du, som allmänt älskad är,
Till våra bygder åter hastar,
Samt mig och flera hjälp beskär,
När Himlen oss i nöden kastar.

Jag tror, om döden vore slug,
Han ville ej Din levnad spara;
Men Himlen skall emot hans trug
Till mångas räddning, den bevara.

Lindhult var läkare vid Fattig-Lazarettet i Sätra och företog 1754 en resa till Paris på uppdrag av Kungliga Vetenskaps Akademien. Han skulle inhämta kunskap om Bråckbands förfärdigande och Barnförlossningskonsten. Han återkom till Stockholm 1755 och blev under en tid Provincial-Medicus i Malmöhus Län och tillika Intendent vid Ramlösa Brunn, men återvände till Stockholm 1759 och var där verksam som läkare fram till sin död 13 februari 1770.

Tom Lundin

Lindhult
Lindhult

 

Vid vårpromotionen 2015 blev historikern, fd akademiintendenten och hedersledamoten av sällskapet etcetera, Torgny Nevéus promoverad till jubeldoktor. I och med detta höll han följande tacktal:

”Uppsala Studenter,  Kära Caisa Lycken!

Varmt tack för dina fina och vänliga hyllningsord till oss jubeldoktorer.

Vi promoverades måndagen den 31 maj 1965. Det var sed på den tiden att man hade promotion den 31 maj, oavsett veckodag. Vi var alltså enligt ett talesätt måndagsexemplar, det förklaras i Svenska Akademiens ordlista som dåliga exemplar. Men det kan tilläggas med anknytning till Svenska akademien att vi årets jubeldoktorer – några promoveras absens – är sammanlagt arton personer. Om vi i våra fortsatta kontakter kallar oss De aderton, stärker det kanske självkänslan.

Professor Arne Furumark, som promoverade några av oss, höll en intressant föreläsning om ”Sophokles och Demosthenes.”

Hur kände vi det den där dagen? Akten i aulan var det inte något fel på; de agerande skötte sig.

Men: en promotion skall vara dels forskningens dag, dels glädjens dag, som visar att nu har vi lyckligen fullbordat många års arbete.

Detta med glädjen försummades för femtio år sedan, menar jag. Banketten på Rikssalen var glädjelös. Talen var många och ofta tillrättavisande när det gällde oss unga. Den absolut enda musiken under middagen var en trumpetfanfar, när Rektor magnificus gjorde sitt inträde i salen. Jag vill inflika att Martin Holmdahl, vars minne i vår hyllas i inbjudningsskriften, tog som rektor bort denna fanfar. ”Jag är ju inte kung utan en vanlig människa”, minns jag att han sade.

Maten och dryckerna på Slottet var förtärbara men inte mycket mera. Den dansmusik, som följde på banketten utfördes av en själlös orkester. Själv gick jag hem tidigt, eftersom jag skulle upp och jobba morgonen därpå.

Men, nu vill jag göra ett viktigt påpekande. Universitetsledningen kanske inte lyckades tillgodose unga människors längtan efter glädje 1965. Men den kom senare att betyda mycket för promotionssedens fortlevnad i Uppsala. År 1968 närmade sig. Vi vet att då och följande år ifrågasatte många unga promotionen som något förbrukat och mossigt. Men Torgny Segerstedt och SHT Kihlgren motsatte sig de tankegångarna med kraft. Universitetet fick behålla och vidareutveckla högtiden.

Inte bara de studenter som vi här ser utan också de många yngre doktorerna i aulan fullföljer och fördjupar vår gärning.  Jag vill nämna en kuriositet. År 1922 promoverades här 30 jubeldoktorer (20 närvarande.) och 22 unga doktorer (21 närvarande). De visade sig inte samtidigt, eftersom detta var före de gemensamma promotionernas tid.

Slutligen vill jag dröja vid något som Thomas Thorild skrev. Jag avser inte ”Tänka fritt”, som jag för övrigt tycker skall finnas kvar, utan ett annat yttrande av honom. Han skrev om kritiken. Den var viktig för honom, men, tillade han ”Intet göres för sina fels skull utan för sitt värdes skull”. Det bör vi alla ha i minnet, vid vår bedömning av sådant som skrivits,

Vi jubeldoktorer är enbart män. Den enda kvinnan bland oss är absens,

Desto bättre känns det när vi nu kan tacka två kvinnor, nämligen universitetets rektor Eva Åkesson och studentkårens ordförande Caisa Lycken , för vårpromotionen, som innan sol gått ned, med  all visshet  har blivit både högtidlig och glad.

DIXI

Torgny Nevéus

Torgny-Neveus-04

Torgny hållandes ovanstående anförande.

Torgny-Neveus-01

Torgny mottar jubeldoktorsdiplomet.

Jubeltorgny-webb

Torgny med akademiintendentefterträdaren Per Ström.

 

Vid doktorspromotionen den 27 maj 2016 i Uppsala domkyrka framförde Juris Jubeldoktor professor Stig Strömholms följande tack från årets jubeldoktorer:

”Kära Kårordförande och Kära Uppsala studenter,

Det har fallit på min lott att framföra jubeldoktorernas tack för de ord Ni har riktat till oss. Det är en god och vacker sedvänja att Ni unga hyllar oss gamla, så mycket mer värdefull är den seden idag, när den förhärskande uppfattningen i vårt samhälle – om man nu vågar utläsa en sådan ur massmediernas och de s.k. sociala mediernas dagsländekvitter – tycks sätta ungdomen före ålderdomen inte bara i fråga om blomstrande hälsa, vilket för övrigt inte längre är alldeles självklart, utan också i fråga om visdom, vilket är ännu mer tvivelaktigt. God sed kräver också att vi gamla tackar för hyllningen. Mottag således ett varmt och hjärtligt tack.

Vi – det tjugotal åldringar som idag hedras – tillhör en generation i vilken det ofta och med kraft inpräglades att det är otillbörligt att göra sig gällande – ”ta för sig” och ”sticka ut” som det nu heter. Därför är det inte helt lätt för oss att med god min och bibehållen själslig jämvikt ta emot ert beröm.  Härtill kommer att minnet av dem som gått bort under de gångna femtio åren tränger sig på oss. Där fanns de som var våra likar eller övermän, och vi ställer oss den besvärande frågan om inte vår främsta och kanske rentav enda verkliga förtjänst är att vi lyckats hålla oss vid liv så här länge.

Om vi sedan höjer blicken och ser oss om i världen utanför den akademiska lagerlunden, då tränger sig en ännu mer besvärande fråga på, som det vore både fegt och ohederligt att inte öppet möta: vilket ansvar har vi genom vårt handlande eller vår passivitet ådragit oss för att den värld som vi lämnar över till Er ser ut som den nu gör?

Den frågan ställer sig med olika innehåll och olika styrka till var och en av oss. En årskull doktorer vid Uppsala universitet är inte en enhetlig församling vare sig i fråga om uppsyn, levnadsvanor eller idéer. Under de svarta frackarna och de färgrika festklänningarna klappade för femtio år sedan liksom idag varje hjärta i sin egen takt, och under lagerkrans och doktorshatt gick och går tankarna sina egna vägar. Det betyder inte att vi skulle ha varit eller ens nu vara upphöjda över tidens strömningar. Säkert skulle en skarpögd iakttagare kunna finna mycket i vårt sätt att vara, tänka och tala som med rätta skulle betecknas som typiskt upsaliensiskt 60-tal. När den idylliska saluten med lös ammunition i 7,5 centimeters fältkanoner m/1902 för femtio år sedan dundrade utanför vårt universitetshus pågick både det kalla kriget och det heta kriget i Vietnam.

Något kollektivt ansvar för världens elände kan emellertid inte gärna utkrävas av oss. Ingen av oss har veterligen lämnat något individuellt bidrag till att göra världen mörkare, hårdare och mer orättvis. Lika litet har vi trots de bästa föresatser förmått göra världen ljusare, mildare och mer rättfärdig. En och annan har nog försökt på sitt område, men det vore en illusion att tro att ett doktorsdiplom från Uppsala skulle ha givit oss världslig makt. Vi blev varken rikare, vackrare eller klokare den där majdagen för femtio år sedan då vi mottog våra insignier och vårt diplom.

Vad är det då egentligen som gör det mödan värt att försöka erövra ett sådant diplom? I själva verket – det är inte utan tvekan som jag uttalar dessa kärva ord på en festdag som denna – i själva verket var det viktigaste som hände med oss inte att vi intog en gynnad position utan att vi åtog oss en förpliktelse som visserligen är lika individuell som våra bidrag till världens gång men som har ett för oss alla gemensamt drag: den är livsvarig och inga universitetspolitiska makthavare kan med beskäftiga anvisningar om våra uppgifter ge den ett nytt innehåll. Väl medveten om hur ihåligt de stora orden ofta klingar vid högtidligheter som denna vill jag ändå beteckna den som en trohetsplikt mot sanning, rätt och humanitet. Om vi efter förmåga förblivit den förpliktelsen trogna under dessa 50 år, då kan vi med någorlunda rent samvete motta Er hyllning.”

Stig mottar jubeldoktorsdiplomet. (Foto: Mikael Wallerstedt)

Stig med rektor Eva Åkesson. (Foto: Mikael Wallerstedt)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s