Nationernas konst – Stoltheter och hembygdsminnen
Borta bra men hemma bäst?
Ursprunget till det som idag är Uppsalas studentnationer uppstod under tidigt 1600-tal. De var privata studentsammanslutningar och inkluderade oftast pojkar och unga män (den första kvinnliga studenten på Uppsala universitet antogs på 1870-talet) som kom från samma ort. Den gemensamma härkomsten gav upphov till att, efter utländska förebilder, kalla sammanslutningarna för nationer. Snabbt förknippades dock nationerna med pennalism och superi, så till den grad att de förbjöds av universitetets konsistorium och därför fick verka i hemlighet under en period. En annan anledning till förbudet berodde på den kamratundervisning som bedrevs på nationerna och som konkurrerade med professorernas privata (avgiftsbelagda) undervisning.
1663 tilläts nationer på nytt, men med krav från universitetet på hårdare styrning. Därför tilldelades alla nationerna en inspektor som utsågs bland universitetets professorer. Dessa vuxna män skulle hålla ordning på de unga studenterna. Nationerna hade ännu inga egna byggnader utan hyrde in sig i olika lokaler eller träffades hemma hos sin inspektor. I lokalerna hölls konvent (idag kallat landskap) och anordnades disputationer och studenterna höll ibland muntliga framställningar inför sin inspektor. Inspektorn fungerade också som referens när studenterna skulle söka arbete efter avslutade studier. Idag är inspektorsrollen i viss grad ceremoniell, men inspektorn fungerar många gånger som ordförande i nationens styrelse eller i olika nämnder och kommittéer. Inspektorskapet står för kontinuitet och dess vikt för nationerna och studenterna kan därför inte nog betonas.
Några mer omfattande samlingar av konst eller andra föremål hade nationerna ännu inte börjat bygga upp. Konstsamlingarna, till en början främst porträtt av inspektorerna, är nära sammanflätade med nationshusen. De äldsta porträtten är från 1700-talet när flera nationer började inhysas i mer långtidshyrda lokaler. Det är främst porträtt av inspektorerna, men även av landsmän, professorer, biskopar och vetenskapsmän som nationerna ansett betydande. De tidigaste exemplen i denna utställning på sådana målningar, är de som föreställer professorn och biskopen Lars Bentzelstierna (1719–1800) från Västmanlands-Dala nation, utfört av Gustaf Lundberg (1696–1786) och Pehr Hörbergs (1746 – 1816) porträtt av professor Johan Hinrik Lidén (1741–1793) från Östgöta nation.I de allra flesta fall har nationerna själva bekostat sina inspektorsporträtt, med ibland har de givits som gåvor från inspektorerna själva eller från någon släkting. Idag porträtteras ofta nationernas inspektorer efter sin avgång. I utställingen finns några sentida inspektorsporträtt såsom det av professor Kai Siegbahn (1918-2007), Nobelpristagare i fysik 1981, och därtill inspektor på Östgöta nation 1960-69, samt porträttet på Uppsalas första kvinnliga inspektor, Sonja Lyttkens (1919-2014), 1970-75, från Kalmar nation målad av Erling Johansson (1934-) och Ulla Fries (1946-) målning av Stockholms nations inspektor Lena Marcusson, 1998-2006, från 2006.
Landskapet som identitetsbärare
Nationerna blev under 1700-talet en mötesplats för studenter från alla samhällsskikt. Under 1800-talets första hälft slogs flera nationer ihop och antalet stannade vid de tretton nationer som fortfarande finns i Uppsala. Vid mitten av seklet influerades studenterna och studentlivet av romantikens tankar och intresset för det egna landskapet och dess företrädare var starkt. Detta nådde sin kulmen runt sekelskiftet 1900. Det ansågs viktigt att framhålla landskapens egna stora författare och skalder även på nationerna. Ett exempel på detta är porträttet från Stockholms nation utfört av Carl Larsson (1853-1919) som föreställer författaren Oscar Levertin (1862-1906). Men även den lilla bilden av Västgötaknallen från Västgöta nation hör till denna tid. Kulturen skulle ge uttryck för det som var speciellt för landet Sverige, men också för det egna landskapet. Bilden av studenten och en del av nationslivet som det ser ut idag formades under 1800-talet.
Två begrepp var ständigt återkommande i det sena 1800-talets kulturliv: socialt engagemang och tradition. Detta förmedladess tydligt via grundandet av olika nya museer i Sverige, t.ex. Skansen och Nordiska museet i Stockholm. Målet för museerna var att ge sin publik en levande svensk historia, där människan som levde det moderna livet skulle känna att den gamla svenska kulturen hade en mening även för dem. Allt större vikt lades vid att ta fram det unika i varje landskap och att hitta (eller uppfinna) landskapets själ.
Dessa tankar speglas även i studentnationernas konst. Det är runt sekelskiftet 1900 som nationerna börjar knyta band med många konstnärer från de egna landskapen. Ett stort uppsving i de egna samlingarna börjar synas. Det blev allt viktigare att träna studenterna i att uppskatta hemtraktens skönhet, tillgångar och behag. Inspektorsporträtten får konkurrens av allt fler landskapsmålningar. Exempel på detta i utställningen går att finna i Smålands nations målning av Gripenbergs säteri, utförd av Olof Hermelin (1827–1913) år 1899, prins Eugen (1865–1947) målningen på Södermanlands-Nerikes nation föreställande Nyköpings slott, och Kalmar nations landskapsmålningar signerade Nils Kreuger (1858–1930) och Per Ekström (1844–1935).
Porträttsamlingarna kompletteras i allt högre utsträckning med bilder på skalder, konstnärer, uppfinnare och vetenskapsmän. I synnerhet växer denna ”nationella” strävan fram när allt fler nationer uppför egna byggnader. De egna ”högborgarna” kan, i de flesta fall, sägas matcha den nationalromantiska tiden och andan. Att ha ett eget nationshus sågs som väsentligt. Lika mycket som att byggnaden skulle verka för det egna identitetsskapandet skulle även konsten verka för att stärka studenternas känsla för patriotism. Nationshusen kan i mångt och mycket sägas fungera som ett allkonstverk, där arkitektur, dekor och brukandet ska påminna studenten om varifrån hen härstammar.
Allt fler konstnärer och kulturpersonligheter började också runt sekelskiftet 1900 aktivt engagera sig i ungdomen. Detta engagemang kom till uttryck även vid nationerna, bland annat via utställningar och donationer, men också i relationsbyggande aktiviteter. Individer med makt och inflytande skulle bidra till ungdomens själsliga utveckling, i synnerhet vad gällde kultur och det estetiska sinnet. Detta är en av anledningarna till att det blev fler och fler donationer till nationerna från konstnärer, hedersledamöter och gamla medlemmar. Det var främst via gåvor som nationernas konstsamlingar utökades.
Studenternas inverkan på den offentliga konsten i Uppsala
Även om nationernas konst kanske känns otillgänglig för många får vi inte glömma de många bidrag som nationerna och studenterna tillfört Uppsalas offentliga rum. Precis som i många andra svenska städer är dessa monument oftast gestaltade av män och föreställer män. Samma förhållande gäller förövrigt även konsten inne på nationerna. Ledande i många av Uppsalas monumentprojekt var Studentkåren, grundad 1849 av studentnationernas samarbetsorgan Kuratorskonventet. Statyprojekten stämde väl med tidens rådande tankesätt. Konsten skulle vara fostrande i samhällets tjänst och helst föreställa manliga individer som kunde inspirera till stordåd. Ett av de första monumenten som studentkåren beställde var Thoedor Lundbergs (1852-1926) staty föreställande skalden, poeten och tonsättaren Gunnar Wennerberg (1817–1901) och som står i slottsbacken nedanför universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Wennerberg ansågs vara en av de största bland Uppsalaromantikerna och skrev bland annat sångsviten Gluntarne. I utställningen visas Carl Eldhs (1873–1954) konkurrerande förslag till Wennerbergmonument, en bronsskulptur från Norrlands nation. Ett porträtt av Wennerberg från Västgöta nation finns också i utställningen. Andra framträdande bidrag till den offentliga konsten i Uppsala genom studenternas försorg är Sten Sturemonumentet av Carl Milles (1875–1955) på Kronåsen, Gustaf Frödings (1860–1911) gravmonument på gamla kyrkogården och Prins Gustav (1827–1852) av Carl Eldh av Carl Eldh, samt Biskop Jakob Ulfsson (1439–1521) av Christian Eriksson (1858–1935) utanför Domkyrkan.
Nationskonsten går skilda vägar
Mellan 1950–1970 går det att se en större spridning i vad nationerna införlivade i sina samlingar. Tidigare var likformigheten stor, med inspektorsporträtt, statyer och landskapsmålningar utförda i en mestadels konventionell stilriktning. Nu började vitt skilda konststilar synas och i synnerhet mer abstrakt konst tar plats i nationernas samlingar. Det främsta exemplet är en stor målning av Olle Baertling (1911-1981) som hänger på Västmanlands-Dala nation. Även konst föreställande nationshusen eller motiv från nationsverksamheten började dyka upp. Ett exempel på det är Sven X:et Erixsons (1899–1970) tre förslag till skivomslag till Hornboskapen, Södermanlands-Nerikes nations studentorkester.
Under mitten av 1900-talet märks också en mer utbredd vilja att lyfta konstnärskap från den egna hembygden. Vid sekelskiftet var det, som tidigare nämnts, det egna landskapet som var det primära. Det kunde målas även av konstnärer som inte kom från regionen. Prins Eugens målning ”Gata Kungelf”, från Göteborgs nation och Carl Gustaf Holmgrens (1835-1926) målning av Uppsala domkyrka från Uplands nation är två exempel där motivvalet varit avgörande. Mecenatskapets tid kan sägas vara över, och istället blir det nationerna själva som köper verk till sina samlingar. Och trenden att välja hembygdens stora konstnärer, utan stora krav på motivval, har hållit i sig fram till våra dagar. Det märks inte minst i Värmlands nations akvarell ”Snö” av Lars Lerin (1954-) och Stockholms nations målning ”Riddare och pojke” av Erland Cullberg (1931–2012), där är det konstnärerna själva som är stoltheterna.
Från sent 1980-tal fram till tidigt 00-tal var konst- och kulturintresset i stort sett obefintligt på nationerna, i alla fall gav det få fysiska avtryck, och ytterst sporadiskt skedde nya satsningar.
Idag syns på nytt ett större engagemang på det kulturella planet, bland annat genom nationernas underkonvents arbete, exempelvis inom Arkivariekonventet, Teaterkonventet, Körkonventet, Bibliotekskonventet och Tidningskonventet. Dessa samverkar mellan nationerna, och har en positiv inverkan på nationernas kulturella verksamhet.
Nationernas arbete bedrivs till största delen ideellt och fungerar tack vare dess medlemmar. Nationernas verksamhet är för studenter och av studenter. Det är verksamheter som bedrivs utan alltför långa tidsperspektiv, med stor omsättning på aktiva medlemmar då studier byts mot avlönat arbete. Kanske står vi ändå inför en annalkande guldålder i de nationsinriktade kultursatsningarna och som redan lett till att konstsamlingarna återigen utökas. Konst som är till glädje och gagn för kommande generationers studenter och för att höja nationernas attraktionskraft, stolthet och hemkänsla.
Marcus Modh
Antikvarie på Värmlands nation och utställningens idégivare
Tack!
Uppsalas studentnationer för generösa utlån och hjälp med uppgifter om verken.
Marcus Modh för utställningsidé och texter.
Linnea Eriksdotter, Martina Lindgren och Gabrielle Åkerhielm, masterstudenter vid Uppsala universitet för texter och inspiration under utställningsprocessen.
Universitets- och studenthistoriska sällskapet i Uppsala 