Uppsala på femtiotalet

av Carl-Uno Sjöblom

50-talet var analogt. Vi läste papperstidningar på nationen, gick på bio på något av stadens
många biograftempel, och – de som hade hyrestantens tillåtelse – lyssnade på radio.
Undervisningen vid universitetet skedde genom föreläsningar. Och där var det skillnad
mellan de olika profeterna. Många var säkert duktiga forskare men hade svårt att fånga
åhörarnas intresse. Till de yppersta hörde professorn i historia Erik Lönnroth, som
medryckande en gång i veckan berättade om den svenska kungafamiljens liv och leverne
under 1900-talets första hälft. Gamla kung Gustaf V hade avlidit på hösten.
Begravningsakten avhörde jag med några tiotal intresserade på utställd radioapparat i Gillets
vestibul.

En annan populär föreläsare var professorn i egyptologi, Torgny Säwe-Söderberg. Han höll
till i Gustavianum, där han engagerat berättade om de egyptiska kungarna och
drottningarna. Ämnet var inne just då. Det berodde naturligtvis på det svenska
engagemanget kring utgrävningarna vid Abu Simbel.

När jag kom till stan, innehöll studentlivet fortfarande mycket av det gamla. De nytillkomna
recentiorerna skändades offentligt inför de äldre landsmännen och fick ställa upp, om någon
av ”de gamle” så begärde. Vid mitt första besök på kuratorsexpeditionen för inskrivning blev
jag beordrad att cykla ut till Kåbo med en motbok. Den som gav mig uppdraget, var andre
kuratorn. Han skulle bli domprost i Strängnäs till slut.

Jag vill påstå, att vi nyanlända 1950 togs väl omhand av det akademiska etablissemanget.
Väl medveten om diverse anslagstavlor kom man snart underfund om vad man skulle göra
för att kunna komma igång med studerandet. Sålunda skulle man uppsöka Dispensären,
som låg bredvid slottet uppe vid Stockholmsvägen. Det var där i väntrummet, som jag för
första gången stötte ihop med Hatte Furuhagen, en finurlig figur från Norrköping. Han
tillhörde Östgöta nation medan jag själv var sörmland-närking. Vi kunde båda läsa våra
lokaltidningar i stora och ljusa tidningsrum i väl tilltagna nationshus.

Tidningsläsning och biblioteksbesök var det som stod att tillgå på dåtidens nationer.
Förtäring och luncher fanns inte, fester, middagar och gasker utövades några enstaka
gånger per termin. Allt enligt gammal tradition. Så småningom byggdes köksmöjligheterna
ut, och vissa nationer kunde börja med en viss restaurationsrörelse, i varje fall för
nationsmedlemmarna.

De klassiska matlagen från tidigare år höll på att försvinna. Det fanns barer och liknande att
tillgå, och så hade man ju alltid konditorierna. Ölkaféerna var till för borgerlighetens arbetare.
Studenterna gick sällan dit. Dessutom fanns några s.k. matsalar att tillgå. Där fick man köpa
matkuponger och själv ta för sig av table d’hôten. Alkohol serverades inte – utom på något
enstaka ställe. På menyn stod oftast husmanskost. Servitriserna var svartklädda.
Universitetets källare inrymde det populära studentkaféet Alma. Kaffet och bullarna var
billiga och ljudnivån hög. Pommes fritten och pizzan hade ännu inte gjort entré.

Staden hade börjat riva gamla kåkar, och det var ont om lämpliga studentbostäder redan på
50-talet. Jag fick ett rum vid Vretgränd i ett gammalt tvåvåningshus. Kakelugn och rinnande
kallt vatten. Priset var 65 kronor i månaden. Hyran betalades till en inneboende ”fästman”, som
bjöd på en sup, när han fått pengarna. Mittemot på andra sidan gatan låg en
snickerifabrik, som tillverkade bandyklubbor. Sågarna gick igång klockan 7, vilket inte
behagade en morgontrött kandidat.

Man längtade efter ett modernt studentrum i något av de namnkunniga studenthemmen. Vår
nation var lyckligt lottad med Arkadien vid Sankt Larsgatan, dit jag lyckades ta mig efter
något år. Tio rum i varje korridor. Egen toalett med dusch. Gemensam telefon ute i
korridoren. Det var brukligt att värdinnan eller någon städtant bäddade sängen och i vissa
fall borstade skorna.

Nationen anordnade efter tradition vissa fester. De var inte många med dagens mått mätt,
men kanske desto roligare. Recentiorsgasken var den första. I mitt fall blev det sedan en
oktoberfest med krabba på menyn. Den var naturligtvis trevlig med underhållning och dans.
Dagen därpå var mindre rolig. Magsjuk. Dåliga krabbor. Vi fick ta skadan igen vid
Gåsmiddagen iklädda frack och långklänning. Installation av hedersledamot (kan ha varit
ovan nämnde Erik Lönnroth) och efterföljande traditionell francaise.

Så blev det någon mindre s.k. herrmiddag för att festterminen skulle sluta med en
hejdundrande luciafest med manlig Lucia och sång av gamla viskupletter, ibland skrivna av
Ulf Peder Olrog. Dagarna därpå rådde frid i nationslokalerna, det doftade bonvax och
studenterna åkte till sina hemorter. I vårt fall blev det Enköpingståget med byte till expressen
mot Örebro. Den gjorde ett oförklarligt uppehåll i Tillberga, där det fanns tid för en pilsner.
Så småningom blev det en ny termin med vårligare tillställningar inklusive maskerad,
majmiddag och till slut vårbal. Återigen frack och kvinnlig fägring. Natten före balen
uppvaktades damerna med serenad. De skulle tända ett ljus, om de ville betala för sång och
punsch. Traditionerna var urgamla.

Föreläsningarna ägde rum under dagtid och försiggick i de gamla lärosalarna i
universitetshuset eller vid någon institution utanför själva huvudbyggningen. I Engelska
parken låg till ex. geografernas lokaler och mitt emot fanns Botan och längre bort ovanför
Svandammen höll medicinarna till. Geologer och historiker fick gå till de gamla byggnaderna
nedanför universitetsparken, teologerna hade sitt Dekanhus och jurister och
nationalekonomer samlades kring trakten av Skytteanum. Otroligt långt bort låg Ultuna, som
vid den tiden inte tillhörde universitetet. När den dagen kom, skrev Tage Danielsson en
mycket elak och rolig Ultunahambo. Han framförde den på Östgöta nations revy, som han
författade tillsammans med Hatte Furuhagen. Det kan ha varit början till hans karriär som
underhållare.

Det fanns förvisso andra revykungar. Olle Almgren hette en. Han ville helst framträda i Karl
Gerhards anda med frack och långa kupletter. Owe Thörnqvist gjorde snabbt karriär
tillsammans med Rune Eek och fyllde diverse lokaler med succéer. Stadsteatern hade då
ännu inte startat. Min nation, Sörmland-Nerike, hade tidigare haft några namnkunniga
medlemmar, som, åtminstone delvis, hamnat i nöjes- och underhållningsbranschen. Ulf
Peder Olrog var en av dem. Nationen förfogade sedan något drygt hundratal år sedan över
en blåsorkester, där man sökte medlemskap. Ganska snart hamnade jag sålunda i
Hornboskapen, som vid den tiden gjorde sitt stora framträdande vid sista april och första
maj. Nationen tågade från Odinslund på kvällen efter Gunillaringningen och senare
radioutsändningen genom staden mot Gillet, där man mera lekamligt firade vårens ankomst.
Den första maj avåts majmiddag på nationen, varefter man klev ombord på spårvagnar för
att åka ut till Polacksbacken, där en högst studentikos exercis utövades. Anförare för
trupperna var någon prominent hedersledamot. Spårvagnarna väntade och förde oss tillbaka
till staden och Svandammen. Därifrån tågade man med Hornboskapen i spetsen till sexa och
groggbänk tillbaka till nationshuset vid S:t Larsgatan.

Livet i Uppsala fördes helt i den akademiska världen. Borgarna fick hållas för sig.
Studenterna uppträdde naturligtvis ganska högdraget och kunde i överhettat tillstånd tillåta
sig nästan vad som helst. Jag minns hur ett slagsmål mellan springpojkar och studenter på
Islandsbron resulterade i polisingripande. Trots att det var studenterna som startade tog
polisen in springpojkarna till stationen, lät studenterna vandra vidare och önskade dem god
natt. Så kunde det gå till för sjuttio år sedan.

Av tradition drev studenterna gärna med borgerligheten. Det flyttades nattetid på gatuskyltar
och ringdes olovandes i Gunillaklockan – till polisens och ordningsvännernas stora förtret,
men något stort spektakel gjordes inte åt det. Det olika nationerna drev förstås gärna med
varandra och viss antagonism fanns mellan intilliggande nationer. Sålunda hade
stockholmarna och de längre ner på Drottninggatan boende göteborgarna ett gott öga till
varandra.

Vid ett tillfälle skulle Prins Bertil besöka Göteborgs nation, vilket man fick veta bland
stockholmarna. Där fanns den storvuxne och snarlike medicine studeranden Lennart
Philipson. Han ägde förutom likheten en kamelhårsulster, som var en kopia av
motorprinsens. Då Bertil beräknades anlända till Uppsala stod en uppklädd delegation
stockholmare uppställd i Carolinabacken och bildade mottagningskedja för den väntade
prinsen. Denne, som kom i egen bil, stannade naturligtvis, då han trodde sig vara framme.
Han fördes in på Stockholms nation, där han omedelbart undfägnades med något
mottagningslämpligt. Under tiden tog flinka stockholmare hand om prinsens Bugatti. Där
satte sig nu kandidat Philipson och körde de återstående hundra meterna ner till de
väntande göteborgarna. Bakom motorglasögon och huva var Philipson en nära nog exakt
kopia av prinsen. Han togs emot och hann föras upp på nationen och fick lyssna på de
högtidliga välkomstorden, innan det fatala misstaget upptäcktes. Hur göteborgarna
återgäldade skämtet, vet jag inte. Stockholmarna överlämnade kungligheten tämligen
omgående.

Det akademiska skämtlynnet tog sig olika uttryck i att ge smek-eller öknamn på byggnader
och offentliga institutioner. En klassisk bildning gav ofta upphov till lustiga
namnförvrängningar eller associationer. Hörnhuset Järnbrogatan-S:t Larsgatan kallades
Brundisium eftersom en skräddare Brundin bott där. Ett ruckel i kvarteret hette Kartago, då
det borde rivas (vilket också snart skedde), och den låga huslängan rakt nedanför
universitetsparken fick namnet Alba långa, då den var både lång och vit (alba). Där bodde
en latinlektor, som var först i stan med att skaffa sig en scooter. Han kallades naturligtvis för
Vespasianus. Studentbostäderna kallades Fyllebo (värmlänningar). Klosettpalatset
(studentkåren), Gubbhyllan (studentkåren) och det legendariska Imperfektum nere vid Östra
Ågatan.

Du-reformen hade inte kommit och det tog ibland tid att få lägga bort titlarna. Ofta gick det
aldrig. Den äldre skulle alltid börja med att tala om sitt studentår, och sedan kunde
proceduren vara avklarad. Hyrestanterna och städerskorna fick alltid säga ”kandidaten” eller
”fröken” vid tilltalet. För övrigt gällde naturligtvis de akademiska titlarna. Men annars tror jag
nog att umgänget i Uppsala kunde vara ledigare än i Kumla eller Hallsberg.